Inte så att jag gräver ner mig i den här rädslan. Mer som att det finns där hela tiden i bakhuvudet. Är överlycklig för varje dag som jag vaknar utan några nya symtom eller känningar. Livrädd de dagar när jag vaknar och har lite mer ont någonstans. Glädjen är outgrundlig för varje dag som jag lyckas träna och jobba.
Problemet är väl att jag måste vänja mig vid att mitt liv kommer att se ut såhär framöver. Leva en dag i taget är något man säger men nu helt plötsligt är det något jag faktiskt måste leva efter. Eller åtminstone en vecka i taget...
3 kommentarer:
Jag vet exakt hur du känner dig, den där rädslan är hemsk! Tack för din fina kommentar, det värmer att veta att jag inte är ensam. Stor kram
Jag känner precis som du ofta, jag kan bli helt blockerad av rädslan för att bli sämre, för att inte kunna jobba, för att hela framtiden ska rubbas. Jag tror att jag förstâr hur du känner även om vi alla är olika. Jag försöker att ta vara pâ de dagar jag inte är rädd och när jag känner oro sâ lâter jag den komma och pratar mycket om den. Stor kram!!
TACK för att ni lämnar en kommentar och ert stöd! Känns hemskt att säga det men det är skönt att veta att man inte är ensam...hoppas ni får en trevlig helg!
Skicka en kommentar