Tog bussen hem från kontoret igår. Insåg då att det är hopplöst när man har en sjukdom som inte syns. De runt omkring mig tittade lätt surt när jag snodde åt mig den sista sittplatsen. Jag ville bara skrika ut att JAG KAN INTE STÅ, MIN KROPP ORKAR INTE PGA MS. men samtidigt ville jag överhuvudtaget inte säga något. Så jag bara satt där och försökte se sjuk ut...
JAG ÄR INTE MIN MS.
men jag påverkas av den varje dag. JAG ÄR JAG. men vissa dagar är jag mer min MS än något annat. Jag tänker inte låta sjukdomen dra ner mig i underjorden MEN precis som alla andra med MS måste jag lära mig hur jag ska LEVA ett liv utanför sjukdomen men samtidigt med sjukdomen.
8.5.09
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Känner igen mig i det du skriver till 100%. Jag är inte MS men ibland tar sjukdomen över och kväver det som är jag. Vissa perioder är hemska och andra kan jag undra om jag verkligen är sjuk? Det är jobbigt när det svänger men å andra sidan vet man ju då att det kommer att bli bättre när det är illa.
Stor kram till dig!
Jag känner igen mig så mycket. Det går så mycket upp och ner och det är så svårt att hitta balansgången mellan sig själv och sjukdomen. Hoppas du förstår vad jag menar....
Jag försöker kämpa emot tröttheten hela tiden...men ibland får jag ge upp.
Var rädd om dig!
Stor kram
Jag känner precis igen mig i dina ord. Att sitta pâ en fullsatt buss och fâ onda blickar fast man knappt kan stâ. Det är sâ osynligt men sâ jobbigt i sâdana situationer. Tack för din fina blogg och ord. Stor kram!!
Skicka en kommentar